Jag hade storslagna planer på mitt 2020. Och sen kom Covid-19. Tycker allt känns så himla lustigt och overkligt. I början tog jag allt med en nypa salt, sedan blev jag tokrädd och nu är jag nästan mättad på all information igen.

 

Jag tror att det är ovissheten som driver en till vansinne. Jag har beslutat mig för att inte träffa min familj tills allt är över, då pappa är i riskgruppen. Det är nog det jobbigaste med allt det här. För när är över? Jag är inte ett dugg orolig över att själv få corona, jag är väl orolig för Sveriges ekonomi men inte så orolig att jag går och grubblar över det varje dag. Dock är jag lite orolig över att höstens flytt kanske inte blir av, ifall räntor stiger eller något ekonomiskt påverkar. 

 

Tror det viktigaste är att se postivt, även om det känns svårt och bisarrt, på att allt det onda faktiskt även bidrar med något gott. Tillexempel att vi är mer förberedda och har mer kunskaper till nästa gång något liknande sker, för ja, det kommer bli en nästa gång. Att moder jord får återhämta sig och "vila" ett tag från utsläpp och diverse som vi faktiskt förgiftar henne med. Att vi alla kanske inser att makt, pengar och skönhet inte är det essentiella i livet. Snarare syre, frihet, familj och vänner.